long time no see - peps, i'm back
Insåg just att det gått snart ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg, ganska illa. Men mitt liv har varit minst sagt hektiskt detta år, fyllt av både bra och mindre bra saker.
När jag läser mitt senaste inlägg ryser jag lite. Särskilt när jag läste dessa rader:
"ska till nyköping på fredag och blir kvar hela lovet.
sen blir jag 18."
När jag skrev detta var jag så ovetande om hur mitt lov skulle te sig. Det var nämligen så att 8 dagar efter att jag publicerade detta inlägg var jag och mina föräldrar med om en allvarlig bilolycka. Hela historian orkar jag inte dra nu, men kortfattat så gick det till på detta vis. Jag och pappa skulle upp till Stockholm för att jobba, mamma var med i bilen för att vi skulle släppa av henne i Nyköping, vi passade på att samåka denna morgon. När vi precis kört förbi Nyköpingsbro täcks hela synfältet av snörök och innan vi hinner reagera ser vi hur en långtradare står över hela vägen. Här finns det så mycket mer att berätta, alla tankar, känslor, allt. Men som sagt, det tar vi en annan gång, när jag orkar få ned allt på papper. Vi kör iaf in i lastbilen, i en fart av vad vi tror är ca 90-100 km/h. Efter smällen med lastbilen kör en annan bil in i oss bakifrån, voltar över oss och hamnar på taket utanför vägbanan.
Resten av lovet tillbringades genom sjukhusbesök och återhämtning. På lördagen blev jag 18 år, och fick den bästa presenten jag någonsin kunde fått. Även pappa blev utskriven, och därmed var hela familjen hemma igen.
Jag stannade kvar i Nyköping i 2 veckor efter olyckan tror jag, för att återhämta mig. Sedan kände jag att jag inte kunde missa mer i skolan så Oskar fick skjutsa hem mig till Strängnäs. Men jag tror tyvärr att jag åkte tillbaka lite för snabbt, det första jag gjorde när Oskar gått utanför dörren var att få en enorm ångestattack och bryta ihop. Dock hade jag underbara vänner där som stöd, som torkade mina tårar. Den finaste är ändå Jonna, som till och med sov vid min sida hela natten, det är en sådan där sak man aldrig kommer att glömma. Äkta vänskap? Verkligen.
Nej, nu går vi vidare till lite roligare saker.
Hmm... Tror inte det hände så mycket mer stora saker under våren.
Sommaren tillbringades iallafall mestadels i Nyköping, där jag även lyckades skaffa mig en sådandär pojkvän. Denna införskaffades under min första krogenrunda i Nyköping, you go Majja! Den 25/6 blev det iallafall vi, och nästa helg firar vi 4 månader tillsammans. Filuren går under namnet Rickard och har fått mig att bli en såndär mjukis. Skämt åsido så är jag faktiskt kär, och det känns kanon.
Den 19 augusti var det dags att ta ett riktigt tungt beslut hos familjen Karlsson. Det var beslutet om att ta bort en riktigt kär familjemedlem. Det var dags att låta Merida somna in, efter 9 underbara år tillsammans. Hon fick en hjärnblödning i våras som hon kämpade sig frisk med, men blev inte helt återställd. När hon i somras blev värre och till slut inte ville äta längre var det dags att låta henne gå vidare. Det var otroligt mycket tårar och saknaden är stor än idag. Men detta beslut var det rätta att göra.
Sen tror jag inte att det finns så mycket mer värt att nämna, livet flyter på som vanligt liksom. Ett halvår kvar till studenten och nu börjar man peppa på riktigt! Dock är sista år på gymnasiet inte kul... Jag saknar min gamle vän fritid. Fast faktum är att denna helg är första helgen på lääääänge som jag inte har någonting att plugga eller något planerat över huvud taget. Jag trodde att det skulle bli hur nice som helst och jag skulle bara njuuuuta. Men nu sitter jag här, uttråkad till tusen och känner mig som världens mest ensamma människan, en fredag kväll. Way to go Majja! Men men, jag överlever nog.
Nej, nu ska jag sluta skriva. Det är dags att fixa en kopp te och mysa ned sig framför en film. (ja, partymajja är verkligen borta...)
PUSS!
När jag läser mitt senaste inlägg ryser jag lite. Särskilt när jag läste dessa rader:
"ska till nyköping på fredag och blir kvar hela lovet.
sen blir jag 18."
När jag skrev detta var jag så ovetande om hur mitt lov skulle te sig. Det var nämligen så att 8 dagar efter att jag publicerade detta inlägg var jag och mina föräldrar med om en allvarlig bilolycka. Hela historian orkar jag inte dra nu, men kortfattat så gick det till på detta vis. Jag och pappa skulle upp till Stockholm för att jobba, mamma var med i bilen för att vi skulle släppa av henne i Nyköping, vi passade på att samåka denna morgon. När vi precis kört förbi Nyköpingsbro täcks hela synfältet av snörök och innan vi hinner reagera ser vi hur en långtradare står över hela vägen. Här finns det så mycket mer att berätta, alla tankar, känslor, allt. Men som sagt, det tar vi en annan gång, när jag orkar få ned allt på papper. Vi kör iaf in i lastbilen, i en fart av vad vi tror är ca 90-100 km/h. Efter smällen med lastbilen kör en annan bil in i oss bakifrån, voltar över oss och hamnar på taket utanför vägbanan.
Resten av lovet tillbringades genom sjukhusbesök och återhämtning. På lördagen blev jag 18 år, och fick den bästa presenten jag någonsin kunde fått. Även pappa blev utskriven, och därmed var hela familjen hemma igen.
Jag stannade kvar i Nyköping i 2 veckor efter olyckan tror jag, för att återhämta mig. Sedan kände jag att jag inte kunde missa mer i skolan så Oskar fick skjutsa hem mig till Strängnäs. Men jag tror tyvärr att jag åkte tillbaka lite för snabbt, det första jag gjorde när Oskar gått utanför dörren var att få en enorm ångestattack och bryta ihop. Dock hade jag underbara vänner där som stöd, som torkade mina tårar. Den finaste är ändå Jonna, som till och med sov vid min sida hela natten, det är en sådan där sak man aldrig kommer att glömma. Äkta vänskap? Verkligen.
Nej, nu går vi vidare till lite roligare saker.
Hmm... Tror inte det hände så mycket mer stora saker under våren.
Sommaren tillbringades iallafall mestadels i Nyköping, där jag även lyckades skaffa mig en sådandär pojkvän. Denna införskaffades under min första krogenrunda i Nyköping, you go Majja! Den 25/6 blev det iallafall vi, och nästa helg firar vi 4 månader tillsammans. Filuren går under namnet Rickard och har fått mig att bli en såndär mjukis. Skämt åsido så är jag faktiskt kär, och det känns kanon.
Den 19 augusti var det dags att ta ett riktigt tungt beslut hos familjen Karlsson. Det var beslutet om att ta bort en riktigt kär familjemedlem. Det var dags att låta Merida somna in, efter 9 underbara år tillsammans. Hon fick en hjärnblödning i våras som hon kämpade sig frisk med, men blev inte helt återställd. När hon i somras blev värre och till slut inte ville äta längre var det dags att låta henne gå vidare. Det var otroligt mycket tårar och saknaden är stor än idag. Men detta beslut var det rätta att göra.
Sen tror jag inte att det finns så mycket mer värt att nämna, livet flyter på som vanligt liksom. Ett halvår kvar till studenten och nu börjar man peppa på riktigt! Dock är sista år på gymnasiet inte kul... Jag saknar min gamle vän fritid. Fast faktum är att denna helg är första helgen på lääääänge som jag inte har någonting att plugga eller något planerat över huvud taget. Jag trodde att det skulle bli hur nice som helst och jag skulle bara njuuuuta. Men nu sitter jag här, uttråkad till tusen och känner mig som världens mest ensamma människan, en fredag kväll. Way to go Majja! Men men, jag överlever nog.
Nej, nu ska jag sluta skriva. Det är dags att fixa en kopp te och mysa ned sig framför en film. (ja, partymajja är verkligen borta...)
PUSS!
Kommentarer
Trackback
