onsdag
Ännu en dag i skolan är avklarad, känns som jag redan börjar räkna ned till sommarlovet, vill ha nununu! Men det dröjer väl antagligen ett tag känns det som. Dagen började med ca en timmes sovmorgon, för att sedan gå till skolan och ha engelska. Lunchen tillbringades på lauras där jag åt min nya favorit - ceasarsallad! Och det avslutades även med en morotskaka & kaffe, sedan kändes det som att jag skulle sprängas, seriöst. Har aldrig varit så tungt att ta sig fram tror jag, haha. Sedan blev det iallafall svenska, där vi skulle skriva svar till ett kärleksbrev i princip. Det var en galet kul uppgift, men som vanligt när jag skriver saker så blir det väldigt djupt, och när jag skriver djupa saker börjar jag skaka. Så i ca en timme efter jag läst upp min text så skakade både händer, ben och ah, hela kroppen skulle jag nog vilja påstå. Jag sätter mig in i mina texter alldeles för mycket, det blir för personligt och ah, jag vet inte, men jag blir så galet emotionell. Skakandes tog jag mig iallafall iväg till europakunskapen, som var riktigt intressant faktiskt! Det handlade mestadels om utgrävningar och sådant, och sånt har alltid fångat mitt intresse totalt.
Minns när jag var liten, jag och mamma brukade gå runt i skogen och vandra när det bara var vi två hemma. Ibland för att plocka svamp eller blåbär, ibland bara för att vi kände för det. Jag är ju uppväxt på landet som jag nämnt tidigare, och i närheten av gamla gårdar så brukar det oftast finnas små "soptippar". Jag blev helt i extas när vi hittade en sådan, det var mitt lilla sätt att leka arkeolog, att riva i mossan för att hitta sönderrostade kastruller, gamla skor, glasflaskor, konservburkar, porslin, ja massor fanns det att utforska! Idag kan jag klassa detta mest som gammalt skrot, men då var detta en riktig skatt.
Intresset för gamla saker finns ändå kvar på sitt lilla hörn, även fast jag älskar det moderna så är det så galet mysigt med gamla saker. Denna passion har jag nog ärvt av min mamma. Vi har ju hållt på att renovera husen på våran gård i många år, men målet är inte att få det sådär tokfräsht och fränt, utan att få det så gammeldags, men ändå modernt som möjligt. Förut tyckte jag att detta var svinlöjligt, när man var i den där värsta tonårsfasen, men idag så njuter jag verkligen när jag kommer hem. När jag sätter mig alltid i våran gamla kökssoffa när jag kommer hem, soffan som mamma lagt ned dagar på att skrapa bort den gamla färgen, slipa och sedan olja in. Jag kan nog säga att de flesta av våra möbler har en väldigt gammeldags känsla i sig, och inte minst rummen. Blommiga, ljusa tapeter och massor med gjutjärn och liknande. Det finns även en kamin i de flesta rummen, sådär galet mysigt! Jag tror även att jag kommer uppskatta detta mer och mer, ju äldre jag blir. Och jag tror att när man är såpass gammal att mamma och pappa gått bort, så kommer man känna en enorm känsla av att dom är i närheten när man sitter i något av husen på gården. Så mycket tid, energi och passion dom lagt ned på att få i ordning allt, det är galet, dom finns verkligen i varenda liten bit av gården. Särkilt två av husen, som de byggt ut, byggt om och renoverat i stort sett helt själva.
Aouff, nu blir jag sådär galet djup igen, kan nästan inte skriva alls utan att det blir så. Djup människa? Javisst. Både positivt och negativt, men oftast galet skönt att kunna få ut känslor med ord. Det är som en lättnad, man känner att humöret lyfts, verkligen. Känslan att verkligen kunna relatera till en text är obeskrivbar. All den där smörjan som man bara häver ur sig, som alla historier och noveller man skrev under grundskolan, det kändes så flummigt. Idag så skriver jag nästan bara saker som jag själv kan relatera till, kanske om händelser taget ur mitt egna liv osv. Det blir en så mycket mer personlig stil på det hela då, istället för den där vanliga Romeo & Julia-berättelsen.
Nu har jag skrivit alldeles för mycket känns det som, måste ned och sätta på en tvätt och laga mat nu också, innan klockan blir för mycket. Vuxenpoäng till mig huh?
Kyssar & Kärlek, <3
Majja
Minns när jag var liten, jag och mamma brukade gå runt i skogen och vandra när det bara var vi två hemma. Ibland för att plocka svamp eller blåbär, ibland bara för att vi kände för det. Jag är ju uppväxt på landet som jag nämnt tidigare, och i närheten av gamla gårdar så brukar det oftast finnas små "soptippar". Jag blev helt i extas när vi hittade en sådan, det var mitt lilla sätt att leka arkeolog, att riva i mossan för att hitta sönderrostade kastruller, gamla skor, glasflaskor, konservburkar, porslin, ja massor fanns det att utforska! Idag kan jag klassa detta mest som gammalt skrot, men då var detta en riktig skatt.
Intresset för gamla saker finns ändå kvar på sitt lilla hörn, även fast jag älskar det moderna så är det så galet mysigt med gamla saker. Denna passion har jag nog ärvt av min mamma. Vi har ju hållt på att renovera husen på våran gård i många år, men målet är inte att få det sådär tokfräsht och fränt, utan att få det så gammeldags, men ändå modernt som möjligt. Förut tyckte jag att detta var svinlöjligt, när man var i den där värsta tonårsfasen, men idag så njuter jag verkligen när jag kommer hem. När jag sätter mig alltid i våran gamla kökssoffa när jag kommer hem, soffan som mamma lagt ned dagar på att skrapa bort den gamla färgen, slipa och sedan olja in. Jag kan nog säga att de flesta av våra möbler har en väldigt gammeldags känsla i sig, och inte minst rummen. Blommiga, ljusa tapeter och massor med gjutjärn och liknande. Det finns även en kamin i de flesta rummen, sådär galet mysigt! Jag tror även att jag kommer uppskatta detta mer och mer, ju äldre jag blir. Och jag tror att när man är såpass gammal att mamma och pappa gått bort, så kommer man känna en enorm känsla av att dom är i närheten när man sitter i något av husen på gården. Så mycket tid, energi och passion dom lagt ned på att få i ordning allt, det är galet, dom finns verkligen i varenda liten bit av gården. Särkilt två av husen, som de byggt ut, byggt om och renoverat i stort sett helt själva.
Aouff, nu blir jag sådär galet djup igen, kan nästan inte skriva alls utan att det blir så. Djup människa? Javisst. Både positivt och negativt, men oftast galet skönt att kunna få ut känslor med ord. Det är som en lättnad, man känner att humöret lyfts, verkligen. Känslan att verkligen kunna relatera till en text är obeskrivbar. All den där smörjan som man bara häver ur sig, som alla historier och noveller man skrev under grundskolan, det kändes så flummigt. Idag så skriver jag nästan bara saker som jag själv kan relatera till, kanske om händelser taget ur mitt egna liv osv. Det blir en så mycket mer personlig stil på det hela då, istället för den där vanliga Romeo & Julia-berättelsen.
Nu har jag skrivit alldeles för mycket känns det som, måste ned och sätta på en tvätt och laga mat nu också, innan klockan blir för mycket. Vuxenpoäng till mig huh?
Kyssar & Kärlek, <3
Majja
Kommentarer
Trackback
