tankar
Min plan att vända tillbaka dygnet har typ gått helt åt helvete. Sov till klockan 4 idag, åt frukost vid 7. Inte okej. Så kommer antagligen inte kunna somna förrns sent i natt, lovely. Känner på mig att nästa vecka kommer bli ett rent helvete, skola och allt.
Satt och tänkte som fan igår kväll i min ensamhet, djupa tankar. Tänkte på mitt liv, låter så jävla töntigt att säga så men ah. Jag har verkligen förändrats kan jag konstatera, och vad jag tycker så är det till det positiva. Jag har ökat mitt självförtoende och min självkänsla, jag har blivit starkare och säkrare på mig själv, samtidigt som jag blivit känsligare. Men jag kan vell inte direkt påstå att dessa förändringar skett utan anledning. Jag vill inte gå in på detaljer på mitt liv, det är saker som jag inte pratar om hur som helst. Saker som jag gärna vill stoppa undan i ett litet hörn, och bara få att försvinna ur mina tankar. Men det som hänt har hänt, det går inte att ändra.
En sak som tynger mig ganska mycket just nu är faktiskt flytten. Jag trivs här, det gör jag. Men jag är ändå så jävla osäker om det här är det rätta för mig. Jag flyttade hit främst för att slippa Nyköping, mitt liv där var inte så som jag ville ha det, det gick bara utför och jag.. ah, jag var rädd, jag var så jävla rädd. Jag flydde från mitt liv. En orsak var också att jag inte ville såra min familj mer.. Jag vet inte hur många gånger jag fått mina föräldrar att gråta av förtvivlan, att ligga sömnlösa och tom sjukskriva sig från jobbet, för dom klarade inte av mig. Dom hade funderingar på att skicka iväg mig till fosterhem ett tag, hur jävla bra känns det? Totalt skit kan jag säga. Men grejjen är att det inte blivit bättre för att jag flyttat, snarare värre. För hur jävlig jag än var så var jag den som höll ihop familjen. Nu när jag är borta.. det håller på att gå åt helvete, riktigt åt helvete, och det krossar mitt hjärta totalt. Har faktiskt funderingar på att hoppa av skolan här i strängnäs och flytta tillbaka, men samtidigt så skulle det krossa mig. Jag klarar inte av att bo hemma.. det är bara så. Men samtidigt känns det förjävligt att sitta 14 mil bort och bara märka hur familjen faller samman mer och mer. Faan, jag vill inte vara med mer.
Orkar inte skriva mer nu, känns som jag redan skrivit för mycket.
Kyssar & Kärlek, <3
Majja
Satt och tänkte som fan igår kväll i min ensamhet, djupa tankar. Tänkte på mitt liv, låter så jävla töntigt att säga så men ah. Jag har verkligen förändrats kan jag konstatera, och vad jag tycker så är det till det positiva. Jag har ökat mitt självförtoende och min självkänsla, jag har blivit starkare och säkrare på mig själv, samtidigt som jag blivit känsligare. Men jag kan vell inte direkt påstå att dessa förändringar skett utan anledning. Jag vill inte gå in på detaljer på mitt liv, det är saker som jag inte pratar om hur som helst. Saker som jag gärna vill stoppa undan i ett litet hörn, och bara få att försvinna ur mina tankar. Men det som hänt har hänt, det går inte att ändra.
En sak som tynger mig ganska mycket just nu är faktiskt flytten. Jag trivs här, det gör jag. Men jag är ändå så jävla osäker om det här är det rätta för mig. Jag flyttade hit främst för att slippa Nyköping, mitt liv där var inte så som jag ville ha det, det gick bara utför och jag.. ah, jag var rädd, jag var så jävla rädd. Jag flydde från mitt liv. En orsak var också att jag inte ville såra min familj mer.. Jag vet inte hur många gånger jag fått mina föräldrar att gråta av förtvivlan, att ligga sömnlösa och tom sjukskriva sig från jobbet, för dom klarade inte av mig. Dom hade funderingar på att skicka iväg mig till fosterhem ett tag, hur jävla bra känns det? Totalt skit kan jag säga. Men grejjen är att det inte blivit bättre för att jag flyttat, snarare värre. För hur jävlig jag än var så var jag den som höll ihop familjen. Nu när jag är borta.. det håller på att gå åt helvete, riktigt åt helvete, och det krossar mitt hjärta totalt. Har faktiskt funderingar på att hoppa av skolan här i strängnäs och flytta tillbaka, men samtidigt så skulle det krossa mig. Jag klarar inte av att bo hemma.. det är bara så. Men samtidigt känns det förjävligt att sitta 14 mil bort och bara märka hur familjen faller samman mer och mer. Faan, jag vill inte vara med mer.
Orkar inte skriva mer nu, känns som jag redan skrivit för mycket.
Kyssar & Kärlek, <3
Majja
Kommentarer
Postat av: teezz
jag finns här för dig majjah, glöm aldrig det!
när jag läste de där blev jag tårögd, jag visste inte.. gumman, ååh. vill ditt bästa, så lova mig en sak.. är de nått så kom till mig och prata, jag kanske inte alltid kan hjälpa men jag kommer alltid att lyssna! <3
Postat av: Majja
jag älskar dig gumman,
tack för att du finns <3
Postat av: teezz
tack själv för att du finns!
jag älskar dig <3
Postat av: JessicaNordh
Visste inte om det där? Usch var jobbigt att läsa det där, hatar när kompisarna mår dåligt.. fyfan.. USch vilken jobbig situation du är satt i.. kan inte ens föreställa mig.. tänk efter noggrant på hur du vill göra så att du inte ångrar dig sen. Finns här, glöm inte det <3
Postat av: cecilie - bloggvärldens mest musikfyllda blogg
vad bra du skriver! hoppas allt känns bättre snarast :)
Trackback
