majjaaaah

Då var det dags igen, söndag kväll, ångesten. Den som alltid kommer på söndags kvällar. Antingen är det för att jag precis lämnat Nyköping, eller för att jag inte varit där på mer än en vecka. Alltid samma visa. Känner mig så dum, dum för att jag aldrig hinner spendera tid med dom som en gång var mitt liv, dum för att jag inte finns där, dum för att jag saknar det så in i helvete, dum för att jag inte klarar av att förändra mitt liv, som var mitt mål. Jag vet att många är besvikna på mig för att jag inte hinner träffa dem, jag vet att jag gjorde många besvikna när jag flyttade. Men främst har jag nog svikit mig själv. Det är just vad jag gjort, under större delen av mitt liv. Svikit mig själv. Det är därför det blivit som det blivit. Går inte en dag utan att jag funderar på om jag verkligen klarar av detta, varenda jävla dag i över ett halvår har det legat som en sten i min mage. En sten av rädsla, rädslan att förlora allt det jag älskar. Rädslan att inte varit tillräcklig, rädslan att svika. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv för andra, det vet jag mycket väl. Men utan andra så är mitt liv ingenting. Jag klarar inte av att leva ensam, så är det bara. En timme i ensamheten och jag bryter ihop. Så jävla less på det här nu, fattar inte vad faan som är fel. I över fem år har jag levt med ångesten, är det inte det ena så är det det andra. Enda gången jag kunde dämpa ångesten på riktigt var när jag sket i allt, när jag bara levde för att ha kul. Men när jag väl kom tillbaka till verkligheten blev det värre än någonsin. Jag söker inte empati, jag kräver inte ens att någon ska läsa detta. Jag vill bara skriva av mig, få ur känslorna, få ur en del av ångesten. Fan, det här är inte kul längre. Jag vill bara få det att bli bra, jag vill bara kunna vara riktigt jävla lycklig. Få bort alla tankarna, alla misstagen, all ångest, få bort allt som tynger mig, och bara kunna leva ett riktigt härligt jävla liv.

Förlåt, var bara tvungen att skriva av mig.
Kyssar & Kärlek, <3
Majja